Söndag morgon, efter frukost och med packade vandringsryggsäckar ställer vi oss på trottoaren utanför hotellet och väntar på vår upphämtning. I tid anländer bussen och tillsammans med ett gäng andra åker vi mot vulkanerna.

Det som dock måste nämnas är att vi snabbt blir lite besvikna. En sak vi hade kollat upp innan vi åkte som vi absolut ville göra var att bestiga den gamla vulkanen Cerro Chato och bada i sjön i kratern. Väl här bokar vi en tur som heter ”Two Volcanos Tour”. Vi pratar med försäljaren som säger att den turen börjar med en lång och hård vandring över Cerro Chato innan man kommer bort till den stora Volcano Arenal. Men sen överhör vi andra prata om att Cerro Chato är avstängd. Lite Google senare och det visar sig att regeringen har stängt den för att bevara den. Så när vi väl träffar guiderna frågar vi och får lite undanflyktigt svar. Är en annan svenska på samma tur och hon hade hört samma som vi. Så verkar som de inte är 100% ärliga. Men eftersom vi får bada i en vulkansjö, dock inte den på toppen, och vi går längs med basen på Cerro Chato, så har de inte heller ljugit helt. Men lite besvikna är vi helt klart redan från början.

Dock visar sig det att detta var nog den bästa vandring man kunde få och vi hade fått den $20 billigare än flera andra, så ska inte klaga allt för mycket.

Nåväl! Efter en busstur bort till nationalparken börjar dagens ordentliga trek. Genom tjock och frodig regnskog vandrar vi skarpt uppåt en bra bit tills vi kommer till de imponerande lavafälten.

1968 fick vulkanen ett enormt utbrott, men folk trodde vulkanen var död, så ingen var beredd. En hel by utrotades helt och många dog tyvärr. Allt som vulkanen spydde ur sig regnade ned på västra sidan och förstörde allt inom flera kilometer. Staden vi bor i ligger på östra sidan, inte en enda sten föll ned här! Så staden bytte då namn till La Fortuna — den tursamma.

Trots moln får vi en imponerande vy över vulkanen och det omkringliggande landskapet där uppe. Riktigt mäktigt och vackert.

Molnigt men mäktigt.

Väl nere igen får man bada i den gröna vulkansjön innan det bjuds på en spartansk men välbehövd lunch.

Vi hoppar sedan in i bussen igen och åker runt till andra sidan vulkanen för en promenad i låglandet mellan de två vulkanerna. Här blir vi helt förvånade då det är tallskog vi hamnar i!

Visar sig att det däromkring inte fanns något alls efter vulkanutbrottet, och då det är väldigt blåsigt där så blev de tingen bra växtlighet. Då de vill använda det som betesmarker för boskap planterade man massa tallar som då skyddade både djuren och betesmarken från den hårda vinden.

Tyvärr var det vinden till trots väldigt molnigt så vi kunde inte mer än skymta ena vulkanen och inte se en gnutta av den andra.

Det gungar i skogen.

På vandringen passerar vi två fina hängbroar innan vi kommer till ett vattenfall där vi erbjuds bada. Då det redan börjat mörkna, det blåser och vi är en bit upp så är det nu betydligt svalare, så vi bestämmer oss för att inte bada i vattenfallet utan kollar på galningarna som gör det.

Vackert vattenfall.

På vägen ned hinner det mörkna till rejält och när vi kommer till grodträdgården är det riktigt mörkt. Fördelen med det är att vi får se både en korallorm och flera av de rödögda trädgrodorna som letar sig fram i mörkret.

Sista anhalten på denna tur är ett stopp vid en naturlig varmvattenskälla. Då det nu är minst sagt beckmörkt så blir vi ombedda att lämna allt utom handduk i bussen. Iförda endast badkläder och handduk får vi i klunga korsa en väg och leta oss ned för en stenbelagd sluttning. Mycket till Mikaelas stora förtret, då hon hatar och gå barfota med sina känsliga fötter.

Vid källan forsar det ordentligt och Roger lyckas slå upp handen lite när han tar sig ned för kanten till den naturliga poolen. Med handräckning går det betydligt bättre för Mikaela. Vattnet är varmt och omgivningen är riktigt mysig. Det som drar ned lite är att det är löjligt mycket folk, så man sitter nästan packade som sillar. Botten är dessutom halvstora stenar, flera av dem vassa, så när folk flyttar runt sig var man tvungen att hålla koll på sina ben och fötter för att folk inte skulle krossa dem.

En blöt bussresa senare är vi tillbaka på hotellet. Klockan är nu halv nio och vi är utsvultna. Så efter ett kort ombyte letar vi oss ned på stan och hittar ett litet ställe där vi kan få varsin tallrik med vår nya favorit: pantacones.

Mätta och trötta hittar vi tillbaka till hotellet och faller framstupa i sängs.

17:e. Dec

Idag hade vi ingen plan men bestämde oss för att promenera till ett ekocenter 2 km utanför stan, där det skulle finnas både grodor, sengångare, krokodiler och fåglar att se.

Dock börjar vi dagen med att slänga in en påse tvätt hos ett tvätteri och köpa någon sorts antiallergikräm till stackars Roger, som fått röda utslag längs med hela underarmarna! Av vad vet vi inte, men apotekaren gissade på någon sorts växt.

Efter en bit på vägen dyker det upp en stig som man enligt en av Rogers kartappar kan gå, så vi gör en avstickare. Det visade sig vara en inte så jättespännande extratur, men vi fick se vad vi tror är sockerrörsplantage.

Här nånstans inser vi att ingen av oss smort in oss med solskydd (Mika har smort ansiktet men inte mer) och Roger börjar redan nu bli rejält röd i nacken och dessutom känna av lite solsting.

Då Ekocentret visar sig ligga längre bort än vi trott vänder vi istället tillbaka, fast via en annan väg.

Vi var tillbaka igen lagom till lunch och gick och käkade. Eftermiddagen har hittills spenderats vid hotellets pool (Mika i solen, Roger i välbehövd skugga)men nu har solen gömt sig och vi tar det lugnt en stund på rummet innan kvällen.