25 Dec

Ganska tidigt blev vi hämtade och körda ut till byn Londres ca 45 min utanför Manuel Antonio, där vi ska rida på Brisas de Naras. Vi delar shuttle med ett par från Nederländerna, som berättar att de i stort sett bara åker på ridsemestrar, och är klädda i ridjeans och har egna hjälmar med sig. Vi har vandringsbyxor och träningstights…

Som tur är ska vi inte rida med dem! När vi kommer fram får vi frukost (den klassiska frukosten med ris, bönor, ägg och skinka) och får veta att vi ska rida i grupp med en amerikansk familj med tre tonårsbarn. Ingen med någon ridvana.

Efter frukost får vi lite snabba instruktioner om hur man kommer upp på hästen, hur man svänger, stannar och får den att gå framåt. Sen tilldelas vi hästar.

Roger får en relativt stor (de flesta hästarna i Costa Rica är rätt små) vit häst med gråa fläckar som heter Moreno. Ett blått öga har han också – jättefin och kelen.

Mikaela får först en liten rödbrun kuse men stiglädren är alldeles för korta och hon får byta till en lite större svart häst med det passande namnet Blacky.

Makarna på Blacky och Moreno

Vi ger oss av längs en grusväg i djungeln, vår guide Jesse pekar på lite olika blommor och berättar om området, men mest får han kämpa med att hålla samman gruppen, då den andra familjen har allt annat i fokus än vad deras hästar tar vägen…

Vi har en kort fotosession när vi kommit längst bort, och på vägen tillbaka får Mikaela testa att galoppera lite med Blacky eftersom hon har en del vana sen innan. Jättekul!!!

På vägen tillbaka stannar vi vid ett vattenfall där vi lämnar hästarna vid ett staket och går ner och badar i det uppfriskande svala vattnet. Så fint och klart vatten!

Uppfriskande bad!

När alla fått på sig kläderna igen rider vi tillbaka till platsen vi började på, sitter av och hästarna får tränsen avtagna innan de släpps lösa och på egen hand springer iväg på en annan grusväg och försvinner innan vi hinner säga hejdå.

Sen får vi lunch (mer ris med bönor) innan vi blir skjutsade tillbaka till hotellet igen. Kul men lite kort!

När vi kommer tillbaka vilar vi en stund på hotellet innan vi går ut för en drink och lite middag. Enligt vår guidebok ska ett ställe vi gått förbi, som är uppbyggt kring ett gammalt krigsplan, ha goda drinkar, så vi går dit.

Klockan är inte ens 18 men stället är knökfullt (med turister) och vi får först bara plats vid baren och inte på terrassen med fantastiskt utsikt över kusten och solnedgången. Men när de efter en stund frågar om vi vill ha ett bord säger vi ja och bestämmer oss för att äta middag när vi ändå är här – trots guidebokens varning om maten.

Maten var ändå helt ok, bara lite onödigt dyr.

Det blev ännu en tidigt kväll för oss, sista dagen i Manuel Antonio.