När vi ska lämna Wellington vaknar vi till ett riktigt pissväder med både blåst och regn (kanske resterna av den beryktade tropiska cyklonen?). Och ingen av oss har sovit särskilt bra.Tur då att det var dags att hoppa på färjan mot sydön!

Färjeturen med Bluebridge tog ca 3,5 timmar och där passade vi på att unna oss en riktig storfrukost med ägg, bacon, hash browns och korv som gick att köpa i restaurangen. Resten av båtturen satt Roger (sömnig av åksjukepiller) och sov och Mikaela läste en irriterande dålig bok. Men när vi började närma oss land fick vi en riktigt fin utsikt över sundet vid Picton! Där hade molnen dessutom lättat upp och och solen visade sin bästa sida – pissvädret lämnade vi kvar i Wellington.

Picton dissade vi direkt och fortsatte ner till Blenheim, en stad som ligger mitt i smeten av alla Marlboroughs vingårdar. Återigen smet vi in på turistinformationskontoret och fick hjälp att boka en vintur till dagen efter – de där kontoren är guld värda! så himla hjälpsamma med vad man än kan tänkas behöva.

Vi tar in på en Top 10-camping igen, de har ju visat sig vara grymma, och får en plats nere vid en å med några ankor och gäss spatserandes runt, och en fårhage mittemot. Idyll javisst!

Nästa dag har vi förmiddagen att spendera i Blenheim innan vinturen. staden är ingen metropol direkt, så vi tar bilen ner till en mindre bergskedja vid stadens utkant och där vandrar vi i ca två timmar över kullarna med fantastisk utsikt och vackert väder.

Sedan är det äntligen dags! Vi blir upphämtade av en liten buss med fem andra turister och en chaufför som tar oss till första stoppet, Drylands vingård. Där och på tre ställen till fick vi smaka lokala viner, mest vitt eftersom de är specialister på Sauvignon blanc och Chardonnay, men även pinot noir, pinot gris, riesling, gewürstraminer (?) och lite annat fick vi testa – bland annat ett mousserande rödvin som var förvånansvärt trevligt!

  Men det blev ju lite vin under eftermiddagens gång och vi kände bägge av alkoholen i värmen och den ryckiga bussturen…

Till Mikaelas förtjusning avslutades turen på en lokal chokladfabrik där man fick några provsmaker.

När vi kom tillbaka kände vi att det var dags för middag, och vi kände inte för stadens finaste ställe, hotel D’Urville, när vi redan var lite småpackade. det slutade med att vi tog en pizza på en ‘Yard bar’, NZ:s svar på en biergarten ungefär. Helt ok.

Sen tog vi en promenad innan det var dags för lite sömn.

Och precis när vi ska göra oss färdiga för natten går ena bakdörren (av skjutdörrsmodell) sönder, och vi ser båda framför oss hur semestern förstörs av väntan i hålan Blenheim på mekaniker…